Lättöl:
Ett naivt öl i hela sin skapelse. Vill egentligen inget annat än att med sin existens konkurrera med andra måltidsdrycker. Väl kyld och på flaska är det en perfekt partner till din måltid. Lämnar i några fall ett litet fjunigt rus, inget som får dig att hoppa upp på bordet och sjunga gamla kupletter dock, lättölet kan på sin höjd framkalla lite nynnande. Ett för övrigt mycket gott och underskattat öl som borde med all rättvisa slå igenom på bred front.
Folköl:
Försökte en gång i tiden fylla upp tomrummet efter mellanölet. Lyckades inte bättre än Mona Sahlin skulle göra på ett rap-konvent, och kämpar även under en procent som verkar vara helt omöjlig.
Folkölet vill så mycket och måste ta plats för sin egen överlevnad. Det finns överallt, det går att köpa på natten, i liftkön, och PG undrar om de inte finns på Wettergrens, alldeles under Ballografpennorna och sketchblocken.
Folköl måste kylas så till den milda grad att det med fördel ätes som isglass. Över tio minusgrader smakar det bara, soltorkat ålsvett, ryamatta efter heroinavtändning, råttpäls, älgöra, björnröv samt syrsaröv.
Försök festa på det bara! Du hamnar lätt i koma innan du ens hinner nynna första versen på Waterloo, hålögd och med ledsen min sitter du undrande; var de här arton timmarnas slit värt 0.3 promille? Om jag dricker tjugofyra till blir det party då? Som sagt en helt igenom usel produkt, fungerar inte ens till en mikrovärmd denniskorv.
Starköl:
Mumma!
