Som rubriken så tydligt antyder blir det en ingående men ändock ytlig betraktelse av våra tränartyper, som vi lämnar våra barn till utan några som helst misstankar. Så med inspiration från en grannbloggs studie över oss stackars föräldrar presenteras här tränartyper som kanske inte är normen, men dom finns ändå mitt ibland oss.
Magsyretränaren
Alltid med vitt skum i mungiporna, ser lätt rabiessmittad ut för den ovane. Stressad utöver det vanliga, gapar och skriker ut allt även på frågor som; Vad är klockan? HALV TRE! Sitter du på samma lagledarbänk som magsyretränaren så märker du en vibration som fortplantar sig från tränaren ut i bänken, och förmedlar en stark känsla av att idrott är på liv och död. Har egentligen ingen lust för analyser, jobbar hela tiden i stunden - för i stunden får han uppleva det stressande ruset. Stressen smittar dock av sig och spelare slutar redan i sjuårsåldern.
Roffaren
Har absolut inget intresse av att träna en ung spelare från de första staplande stegen som nybörjare och ta jobbet hela vägen fram till senare framgångar. Nejdå! Direkta resultat är det som hägrar och gärna då på yttersta elitnivå. Ultimat är att få stå där och vara en ubertränare på de bästa tävlingarna med kanske bara ett par telefonsamtal som bakgrund. Sådan är han roffaren; härskar, söndrar, bygger starka fästen men ger alltid fel signaler.
Mysgubben
Allt bara sker bara runt mysgubben, han öppnar dörrar slänger ut bollar och ger ett helt ofarligt intryck i sin sjukt slitna overall. Träningen är dunmjuk och alla trivs runtom, och ingen vill stöta med att gå in på resultaten de senaste åren. När någon ändå frågar om vi inte hade en vinst i vårserien för några år sen?
Då småler mysgubben som bara mysgubben kan och säger med sammetslen stämma. "Nisse kan bli något, han är på gång". Och åren de går.
Statustränaren
Tränaren som alltid undviker ordet tränarsyssla och tar sig själv på fullaste allvar i sitt tränarämbete. Pratar egentligen aldrig med de aktiva, tar alltid hjälp av bulvaner för att få ut sitt upphöjda budskap. Träningsoverallen är alltid nystruken med antingen texten tränare eller ledare på ryggen. Div- 5 och klass 2 spelare är patrask som är i lägre rang och därför aldrig bör tilltalas. En liten spricka i fasaden blir det ändå när den upphöjde får en fråga om rollen som tränare, och svaret blir pressveck.
Teknokraten
Tror egentligen inte på talang eller stundens inspiration. Allt kan diskuteras mätas och schemaläggas. Spelare i teknokratens värld är bara marionetter i en fullständig lysande plan som utarbetats under många långa timmar. Gamängen och artisten är bara ett nödvändigt ont som teknokraten måste ha med för att blidka de dumma massorna. När någon oväntat trixar med bollen så får han en stark oroskänsla i kroppen som han försöker dölja med ett nervöst flin. Teknokraten är oftast helt utan egen begåvning och kompenserar detta med sina oändliga teorier som ingen egentligen förstår, och lägligt nog ingen kan kritisera.
Det finns ju givetvis andra och bättre tränartyper som gör ett lysande jobb för våra ungdomar. Men det är ju inget kul att skriva berömmande texter. Ett undantag från detta finns dock alltid; Staffan Lindeborg skall alltid berömmas!
