Idag följer vi upp historien om Anders som under mystiska omständigheter försvann i norra Dalsland. Anders berättar själv om ljusskenet och de otroliga händelserna som sen följde.
– Kvällen var sval, det blåste en uppfriskande lätt bris och solen vilade i en bädd av nyfluffat dun. Bryggan jag satt på var ranglig ja nästa oduglig, men alltjämnt en löftesrik fiskeplats. Min alltid närvarande termos var fylld med nybryggt kaffe, och några fräscha havreflarn omsorgsfullt invirade i cellofan kämpade om utrymmet i min ryggsäck. Mitt fiskespö var redan riggat och flötet låg förväntansfullt några meter ut. Lugnet gjorde sig påmint och jag var tvungen nynna för att blidka stressen från den just lämnade staden.
– Dagen övergick i natt och jag fick svårt att skönja konturer, kände en bister råhet när sjön tog över natten. Avlägsna flyttfåglars skrik underströk naturens timme. Min tid är över, jag borde gå hem. Fiskelyckan kunde ha varit bättre tänkte jag när mina försök att hålla reda på spö och linor i mörkret blev alltmer omöjliga.
– Ett ljud som avvek, en duns i bryggan, ett starkt sken, en kraft som drog mig uppåt, en metallisk klang, ett hydraliskt läte. Allt gick väldig snabbt, plötsligt befann jag mig i ett gigantiskt rum där interiören var en exakt kopia av Café Norrköping. Va! Tänkte jag, av allt på jorden så väljer dom detta. Efter tre år när de var klara med mina reaktioner på Café Norrköping så släpptes jag. Den första tiden efter frisläppande var svår och jag mindes ingenting, men nu är jag glad att få dela med mig av min historia.
Och vi tackar Anders för detta.
