Fåfängans olika skepnader är intressant. Det finns de som öppet visar fåfänga och är på något sätt mer ärliga i sin banala framtoning. Det finns ju en del undantag, Patrick Ekwalls fåfänga kan aldrig vara av godo.
Sen finns det de som på något sätt gömmer sin fåfänga i en creddig inramning. Jag såg precis en megasminkad Bruce Springsteen på bild, jag menar mannen har ju biljoner på credkontot, och ändå känner han sig tvungen att visa en perfekt yta. Vad handlar det om? Finns det fortfarande kvar en osäkerhet som gör att han tror på ytans inverkan på folk. Eller gör den kanske det?
Fåfängan blir lite lustig i sammanhanget, för den visar helt plötsligt en överraskande sida som vi ler lite besvärande åt. Jimi Hendrix var också mån om myten om sig själv, han odlade den till perfektion med fåfängan hela tiden närvarande. Och tänk er ett bullrande skratt från Bob Dylan där hela ansiktet lös upp, nä det passar liksom inte imagen, som också den vilar på en bit fåfänga. Egot verkar helt enkelt alltid få en följeslagare som ingen kommer undan, och som heller aldrig ger upp.
