Månadens Grillvante

Denna gång är månadens grillvante inskickad av Rune Karate från Lågvattnet. Rune ville så gärna beskriva grillvanten själv, och visst får han det;

”Ända sen jag var liten har intresset för grillvantar varit stort. När vår familj besökte farmor på helgerna satt jag mest på golvet och lekte med kökets alla grillvantar. Leken kunde pågå i timmar och jag glömde helt av tid och rum. Farmor hade mängder med grillvantar, hon tog fram fler och fler. Efter att tag satt jag i ett hav av grillvantar, där hamnade jag lätt i ett drömtillstånd totalt fokuserad, och okontaktbar. Inte konstigt då att besvikelsen var så stor när vi skulle åka hem, jag var otröstlig i dagar efteråt.”

”Sen kom Julen 1973 då allt vände. Förväntningarna var enorma på julafton, hela dagen gick åt till ett tålmodigt väntande. När julklappsutdelningen väl var färdig kastade jag snabbt bort alla hårda paket för att slita upp det lilla mjuka paketet, papperet bara yrde och där, jag skrattade galet rakt ut HA HA HA – En grillvante, en grillvante och den var bara min.
Och det är just den grillvanten som bilden visar.”

,,,,,,,,,,,,ja vad säger man, en sådan gripande historia hör vi inte varje dag. Vi måste tacka Rune Karate för styrkan och orken att dela med sig. Tack Rune.

Planet Grillvante meddelar

Jag raderade ett tidigare inlägg då det mer handlade om en dialog än ett publikt skådespel. Åsikter får aldrig tas bort men i det här fallet så är saken utredd och klar samt lagd till handlingarna. Därför tog jag mig friheten som enväldig bloggägare att inte arkivera.

Med rätt att välja

Den gamle kämpen Mickey Rourke är tillbaka, men kolla in de val han har gjort tidigare, vilken absolut fantastisk lista;

”Rourke bråkade med producenter och regissörer. Glömde ringa tillbaka när Dustin Hoffman erbjöd honom Tom Cruises roll i ”Rain man”.

Hoppade på den ena usla filmen efter den andra. Nobbade Kevin Costners roll i ”De omutbara”. Ville inte heller medverka i ”Plutonen” eller ”När lammen tystnar”. Senare nobbade han också John Travoltas roll i ”Pulp Fiction”

(hämtat från Aftonbladet

Vi får nog höras av igen

Hämtat från ett märkligt telefonsamtal jag hade häromdagen, samtalet börjar direkt med;

-Hej! Röda Khmererna kunde ju få lite mark runt nordpolen för att odla grönsaker,
-Finns dom?
-Nä
-Sen kunde de luta sig mot själva nordpolsstolpen för att vila.
-Ja! Och till New York på semester
-Ja en vecka varje år, med New York som enda resmål.
-En bro borde byggas emellan nordpolen och New York
-Vem skall slå ner pålarna i Atlanten?
-Någon med en båt.
-En hyrbåt kanske, det blir billigare så.
-Kanske hyra med option på köp.
-Bra lösning, Khmererna är nog lite mer för att hyra grejer.
-Slädhundar, behövs?
-Ja, och alla borde heta Rolf.
-Rolf?
-Det blir liksom lättare så.
-Du har rätt, Rolf är bra. Klart bättre än Rulf.
-Ett chokladhjul?
-Liseberg kan skänka ett som en god gärning.
-Jaa! Tänk att få se nöjda Khmerer när de står vid nordpolen och spelar på chokladhjulet.
-chokladhjulet är ett måste.
-Ja du!
-Aj aj jag måste fixa och iväg nu.
-Då syns vi på Valborg.
-Jamen, Hej!
-Bye

Vi får nog höras av igen.

Midnight Train To Råda

Först tänkte jag göra en film om partillespelarnas flykt till Råda Hindås med Midnight Train To Georgia som ledmotiv, men då foton och material saknades så får vi nöja oss med Gladys Knights fantastiska röst. Vi skall inte jämföra musik, men här är det ändå ganska säkert att göra det. Tag vilken idolvinnare som helst och jämför utryck och röst, hör ni? Om inte så åk in på närmaste bensinstation och handla in smurfhits 102.

En kvinna som besitter en sådan unik talang att hon tillhör Planet Grillvantes absoluta favoriter genom historien. Ouppnåeligheten ligger i att ingen bör försöka planka, då risken för ett misslyckande är för stor. Klippet är så härligt distanserat, hon behöver ingen image, inget navelskåderi bara rakt in i kameran utan krusiduller. Lite krusiduller pågår dock i bakgrunden, kolla in det sköna fotarbetet från The Pips.

Horace Engdahl står i kö

Det verkar som om fem till tio går in och besöker Planet Grillvante varje dag, kanske inget underlag för en papperstidning, men som vi säger på redaktionen, en bra läsare är bättre än hundra risiga, och det faktumet ligger helt i Grillvantes ambition. För att lätt öka upplagan krävs det handväskor, läppstift, ren stygghet och en oblygsam marknadsföring.

Och för att ta saken till sin spets; skulle du verkligen vilja byta Bruno K. Öijer som besökare mot femhundratusen sunkiga handväskeläsare? Nädå, kvalliten på Planet Grillvante är nu så hög att den borde stängas för allmänheten och ingå i en elitbloggarförening, om vilken allmänheten bara får höra rykten, och där Horace Engdahl står i kö för ett medlemskap.

Tanken är att elitbloggarföreningen kommer att träffas varje år i det något större och finare rummet bredvid Svenska Akademien. Det bjuds på handrullade havannacigarrer, smuttas på Grönstedt. Det är gåslever på menyn och emellan tuggorna väser vi åt den vanliga simpla bloggvärlden. Så är det tänkt i alla fall.

Cool Farsan!

Det hände i en butik häromdagen, min son och jag dividerade om lite saker som skulle köpas. Till slut kom vi fram till en bra sak. Cool den tar vi sa jag. Lite längre bort stod en yngre person och log lite menande, som för att säga; Vad gulligt pappan pratar ungdomens språk för att vara den häftiga pappan.

Cool har väl existerat i en sisådär 60 år tillsammans med en hel bunt andra ord som används flitigt idag, som vi då småler åt när ungdomen använder. Så varför tror vissa yngre människor att tideräkningen började med dem? Historielösa i en tid av lättillgänglig information. Märkligt.

Vid Ingemar Johanssons frånfälle hördes röster på Internet där de ville placera ner Ingo till tjugonde plats över svenska idrottsprestationer genom tiderna. Egentligen är det för dumt att ens kommentera. Jag kan dock förstå att det finns ett uppror i denna åsikt samt att vara cool och sticka ut hakan, och att även generationsfrågan spelar in, men historielösheten är så skrämmande att den snuddar på gränsen till farlig.

Argumentationen för tjugondeplatsen var bl.a. en jämförelse med att paddla kanot. Att vi skulle på något sätt enklare attraheras av det primitiva i att slåss än exmpelvis den mer harmlösa kanotsporten, i vilken två mekaniska armar med ett batteri kan lösa uppgiften med att föra en båt från en stolpe till en annan. Låt det bästa batteriet vinna. Ja vad säger man? Inget om bra boxares fysik, snabbhet, teknik, inget om modet, utmaningen, bara ett okunnigt raljerande. Det är dock lugnt, de flesta förstår detta.

Äldre behöver inte betyda klokare, smartare och kunnigare, men chansen att se saker i rätt perspektiv verkar öka fan så mycket mer ju äldre vi blir.

Egots fäbless för fåfänga

Fåfängans olika skepnader är intressant. Det finns de som öppet visar fåfänga och är på något sätt mer ärliga i sin banala framtoning. Det finns ju en del undantag, Patrick Ekwalls fåfänga kan aldrig vara av godo.

Sen finns det de som på något sätt gömmer sin fåfänga i en creddig inramning. Jag såg precis en megasminkad Bruce Springsteen på bild, jag menar mannen har ju biljoner på credkontot, och ändå känner han sig tvungen att visa en perfekt yta. Vad handlar det om? Finns det fortfarande kvar en osäkerhet som gör att han tror på ytans inverkan på folk. Eller gör den kanske det?

Fåfängan blir lite lustig i sammanhanget, för den visar helt plötsligt en överraskande sida som vi ler lite besvärande åt. Jimi Hendrix var också mån om myten om sig själv, han odlade den till perfektion med fåfängan hela tiden närvarande. Och tänk er ett bullrande skratt från Bob Dylan där hela ansiktet lös upp, nä det passar liksom inte imagen, som också den vilar på en bit fåfänga. Egot verkar helt enkelt alltid få en följeslagare som ingen kommer undan, och som heller aldrig ger upp.

Bra att veta om faror i naturen

-Smeta aldrig in huvudet med sirap och vistas nära ett getingbo, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Simma aldrig ut så långt så att du inte kan simma tillbaks, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Stå aldrig för nära en isbjörn och gör grimaser, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Även om björnar är intressanta djur, så kryp aldrig in i deras ide, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Ät aldrig huggorm utan att koka den först, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Kolla alltid att det finns vatten där du dyker, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Försök inte urskilja saker på solen mitt på dan, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Bjud aldrig ett lejon på popcorn, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-En myrstack är ingen huvudkudde, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Tälta aldrig för nära Grand Canyon, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

-Tag aldrig med en kundvagn till Mount Everest, jag har själv erfarenheter av detta och det är oerhört smärtsamt. Så gör aldrig det.

Förlorarens Tröst

Som ni vet så är det aldrig lätt att förlora. Förluster kan få spelare att sluta, bli ärrade för livet och göra en trevlig person till ett fullständigt monster. Idrotten skapar vinnare och förlorare, några klarar sig helskinnade några inte.

Här är en liten jojk till förmån för alla de som inte klarar av idrottens obarmhärtiga djungel. Om ni lyssnar noga finns alla de ingredienser som en förlorare måste handskas med; Vansinne, ilska, bortförklaringar, självömkan, tröst, och mot slutet ändå hoppfullt mot nya tag och framtida segrar.

Klippet tog form efter fyra förluster i DIV 5, jajjamen så här seriöst är det i den stenhårda femman. Div 5 som är känd för att splittra familjer och få spelare att försvinna för att senare dyka upp som museumvaktmästare sittande nära en nödutgång nervöst mumlande tio elva tio elva tio elva.