Hittade bara en bild, men en ganska representativ sådan.
PG är ingen nostalgiker av stora mått, men här går det inte att undvika. Under åren 1983-87 hade vi en jättelägenhet på Engelbrektsgatan, fem våningar upp med utsikt över Heden.
Där bodde Honken, mannen som gav det spartanska ett ansikte. För Honken var sängben och planscher på väggarna ett mått av överdåd och helt överflödigt. Madrass på golvet, stearinljus och en löpsedel trädd på en spik var Honkens interiör. I början av 80-talet köpte Honken en stor låda med flanellskjortor och sågs därför i inget annat.
I nästa rum bodde Ingemar ”knubbe” Karlsson som i inflyttningspresent fick sängkläder, pyjamas, och gardiner i samma blommiga tyg, sydda av en välmenande syster. Ingemar som verkade hjälpa alla som skulle flytta i Göteborg vilket medförde att knubbe aldrig var ur overallen. Han tog även gig utanför komungränserna, och kunde fnysa åt dem som satt stilla en stund.
Rummet togs över av yngre bror ”Bonden” som var i en tung målarperiod. Det var oljefärg på precis allt i lägenheten, ett välkommet inslag i helhetsbilden. PG och Bonden lyckades också med att under denna tid skapa två enormt viktiga filmer. ”Centrumspykopaten” och Hembyggdspsykopaten. Där PG under vernissagen och efter visningen av filmerna fick denna kommentar av en gammal vän: Vem är du?
Tänk er nu en salig blandning av progg, hippievänster, 1800-tal och skyltdockeben på väggarna när vi vandrar mot Gus domän, den andra världen. Där inne vilade en Engelsk Country Club känsla och i skarp kontrast till konfettin utanför. Tunga möbler i mörkt ädelträ, decimetertjocka mattor, böcker, pennor, och tavlor av kända konstnärer. Att Gus som gladeligen deltog i festligheterna lyckades med konststycket att läsa till jurist under denna tid är och förblir en bedrift i klass med Mount Everest på sydsidan.
Lite bilder poppar upp, skräppåsarna i hallen tex. Det kunde bli 15-20 påsar i en ganska stor hall, till slut bildades det en smal gång mellan skräppåsarna mot ytterdörren. Ändå var det fyra personer som minst en gång om dagen gick ner för trapporna. Väggen mot vår hypernervöse granne som fungerade mer som ett membran än en dämpning. En akustisk gitarr lät som en elgitarr och vår granne tog allt som oftast in på hotell.
Vår hyresvärd som alltid var på vår sida när klagomålen haglade från grannarna. Mycket märkligt. Brallisar i mängder som solade i vårt strategiskt utplacerade solarium. Pundarna som bodde hos oss en vecka, ingen pratade med dem, ingen kände dem. De bara var där, fortfarande ett stort mysterium. Efterfester där alla White Corners gäster dök upp i hundratals.
En tid, en era som är värd en liten nostalgisk stund.
