Det trettioåriga kriget hade börjat som ett tyskt inbördeskrig. I slutet av kriget var den ursprungliga karaktären borta. Det var nu en kamp mellan främmande makter, som utkämpades på tysk mark. Spanska, svenska och franska trupper gjorde långa marscher tvärs genom landet för att nå fördelar inför fredsförhandlingarna. De maktpolitiska argumenten överskuggade nu alltmer de religiösa motiven.
Sverige hade efter Gustav Adolf, och fram till den Westfaliska freden 1648 bibehållit sin ställning som protestanternas talesmän. Axel Oxenstierna som blev en naturlig efterträdare till Gustav II Adolf var med och dikterade villkoren för freden. Redan 1641 hade fredsförhandlingarna upptagits mellan Sverige, Frankrike och kejsaren. Då började förhandlingarna på skilda platser, för att närmare 1648 koncentreras till Westfalen.
De religiösa frågorna löstes på det sättet att uppdelningen på protestantiska och katolska furstendömen skulle vara den som varit rådande 1624. Ur det religiösa perspektivet hade alltså kriget inte förändrat något på 24 år. Sverige fick i huvudsak större delen av Pommern, och en ökad makt över östersjöhandeln. Liten vinst kan tyckas, men ur svensk synvinkel var detta bra. Det skulle vara ekonomiskt ohållbart för lilla fattiga Sverige att administrera stora landområden i fredstid.
