Kranförare har många laster, och om vi adderar fritidens förgyllanden så kan vi lägga till snus, alkohol, kaffe och diverse annat som kan göra en kranförare glad. Är då kranförare en riskgrupp då laster liksom ohjälpligt ingår i jobbet. Eller är vanan vid laster en hjälp vid nya utmaningar.
Bjud en kranförare på heroin. Blir svaret entydigt nej för att kranföraren inte vill ta med jobbet hem eller vill kranföraren fortsätta att köra laster för att han trivs med sitt arbete? Är kranföraren fast vid sin last?
Kan vi skönja en ny slags kranförare som sitter och smålastar på en skiten toalett. Utvidgade pupiller och en jävla hängivenhet till att lasta saker. De lastar på och förstår inte vilken smärta de åsamkar. Därvidlag hämtade med blåljus för vidare transport till något avlastningscenter, där väldigt små truckar bidrar till återhämtningen. Bara känslan av att det lastas saker i omgivningen är lugnande och håller abstinensen borta.
Här borde vi tänka efter och inte utsätta dessa människor för mer lidande, och varför inte? När kranförare är med oss kan vi alla se morgondagens klara ljus, höra örnar viska, känna frotté torka, medhavd smörgås piska, i vinden piska. Låt medhavd smörgås piska, i vinden piska.
För förståelse på jorden, fiska fara och färde, icke sa de lärde, fåglar mot skyn, hem till byn, allt på pränt, idag gratulerar vi Benny Wendt. Varför? Vet ej, men vi gör det för världens kranförare. En gala för världen kranförare, är just vad vi börare. (extremböjning av borde)
