Sparlågan är nu över och vi går in i en mycket krävande fas. Det gäller nu att spänna cellerna för att komma upp till en nivå som förut aldrig upplevts av någon levande läskunnig person. En fas så skrämmande att en beredskap med ett telefonnummer till närmaste terapeut är nödvändigt, en värld där teorin blir till fast form, med en densitet bara jämförbar med Patrik Ekwalls ego.
Del 2: Abstraktioner. (Roten ur en morot).
Tankar som vill väl men egentligen inte nödvändigtvis resulterar i praktisk tillämpning. Ur abstraktioner kan det dock komma gott. Ta tex storstruten, semlor, Liseberg, Uddevalla, Fantomen, alla vilka är förslag sprungna ur sagda tankevärld. Slumpen verkar ha en viss betydelse för det abstraktas väl och ve, men abstraktioner är i regel mycket kallt beräknande. Tillfälligheten har bevisligen ingen egen tankevärld, och bör därför bara användas som hjälp mot målet. Abstraktioner kan ibland felaktigt förväxlas med just slumpen.
De religiösa ivrarna har en förkärlek för tillfälligheter, där allt händer utifrån en yttre funktion. Även det en tankeskapelse kan tyckas. Felet blir att det väsen som en gång skapades med en abstraktion dör den dag det används som en manipulation. Det handlar inte längre om fria celler, utan en tolkningsrätt med en gynnsam mottaglighet och en röd matta rakt in i osäkerheten.
Och nu till frågan: Kan vi plocka roten ur en morot?
