Förr ville man arbeta som astronaut, men inser nu att gå upp sju varje morgon och åka till månen är kanske inte så kul ändå. Stins var ju ett annat jobb som hade en guldålder, men den drömmen totalhavererade i en senare verklighet. Och varför fick egentligen stinsen en sådan popularitet? Vi får inte glömma att under 50-talet hade stinsen en status helt i klass med Elvis, Jerry Lee Lewis, och Nils Poppe, som f.ö. spelade stins i en långfilm. Detta är ingen överdrift. Stinsen var under en period inte bara perrongens okrönte kung utan även en person som vi tillskrev egenskaper som vida överträffade ämbetet. Kvinnor stod och gapade beundrande. Det finns idag troligtvis lite äldre stins-groupies som ibland plockar fram gulnade stins-posters och drömmer sig tillbaka.
Och så kom 60-talet med ett politiskt uppvaknande och stinsen fick allt mindre utrymme i den nya fria tiden. Stinsen blev mer och mer svårplacerad, och det blev extra tydligt under Vietnamdemonstrationerna där stinsen inte ens fick vinka av protesttågen. Och när Proggen dök upp levde denna forna hjälte redan ett undanskymt liv. Det gjordes dock ett par tappra försök att upprätta den forna glansen 1973 med de socialrealistiska filmerna; ”Den sniffande Stinsen” och uppföljaren ”Boffa Stins Boffa”.
