Var ute och käkade lunch idag, och jag hamnade mittemot en mamma och hennes barn. Barnet vinkade glatt som barn kan göra helt omotiverat, jag vinkade glatt tillbaka och skulle precis börja äta. Uppmuntrad av bemötandet så vinkade barnet en gång till, och med lite större krav på tålamod så vinkade jag ännu en gång tillbaka med ett leende. Barnet hamnade nu i någon slags heja-mode och fortsatte, så vi hamnade snart i trakterna runt 7-8 hejningar.
Vid det här laget borde mamman gå in och bryta mönster, men det var en sådan här förstående mor. Alltså förstående för den ena sidans önskemål. När vi når tretton hej så är jag helt slut på charm och höjer bara ena ögonbrynet, och mitt leende är av mycket ansträngd natur. Mamman förstår nu helt plötsligt situationen och vänder barnet en aning, men det hjälper inte för det kommer ett fjortonde hej. Jag slår ner blicken snabbt och tänker högt för mig själv; HÅLL NER BLICKEN! TITTA INTE UPP!
Jag fortsatte lunchen med att stenhårt fokusera synen på pastan, och när jag väl lyfte blicken efter vad som kan tyckas evigheter så var barnet i färd med att heja på någon annan stackare, som inte hade en aning vilket hejande som låg framför. Jag ville hjälpa till och tänkte ett tag att som i en film slänga mig fram lite i ultrarapid och skrika NEEEEEEEEJ, men jag avstod.
