Så här på sena söndagen går funderingarna runt begreppet ’mot förmodan. Är ’mot förmodan dvs överraskningen i majoritet över det förväntade som händer, eller kan vi förvänta oss att det förväntade är överraskande i andel större? Eller är det kanske 50/50 i det långa loppet, som då en livstid inte kan notera när ’mot förmodan kontra förväntade händelser får ett jämnare resultat över en längre tid.
Om förväntan inte uppfylls står med all säkerhet ’mot förmodan där och lurar, tar dess plats och fyller iakttagarens väsen med en viss häpnad. Vi kanske lever i en tid med massor av ’mot förmodan vilken i nästa århundrade kommer att omvandlas till att det förväntande mestadels händer. Men det kan så vara att det redan nu blandas friskt, och att varje individ upplever olika grad av förmodan följd av en eventuell händelse, där en utmaning mot det rådande klart ökar chansen till ett ’mot förmodan.
En helt meningslös text som står sig slätt mot Tage Danielssons lysande beskrivning av kärnkraften där begreppet används med geni och en klar ’mot förmodan till slut blir en skrämmande verklighet. PG vill som lekman egentligen bara framhålla att chansningen som ligger i ’mot förmodans vagga ibland gör gott, och att utan ’mot förmodan skulle mänskligheten snabbt dö ut med en större hastighet än något kärnkraftverk kan prestera.
Ps; De sista meningarna är utmärkt meningslösa. Kan vara det stora manifestet gryende form.
