Vårt hus har behövt nya fönster i snart tio år. Tanken har legat där och understundom gnagt när jag nu helt plötsligt från ingenstans beställde.
Saken är den att min hjälpsamma vän fick nys om en möjlig beställning, och var väldigt ivrig att få hjälpa till. Jag påpekade då att det räcker med att få in fönstren till våren, något modstulen godtog vännen planen. Historien kunde slutat här om det inte vore för en räcka slumpartade händelser.
Leveransen kom och fönstren packades in i förrådet. Där skulle de få stå i väntan på våren. Några dagar senare kom vännen på besök för att lämna tillbaks lite verktyg. Han steg in i huset och fick direkt ett sken av misstänksamhet över sig. Ett försök att bjuda på kaffe misslyckades totalt. Vännen sniffade i luften och närmade sig den anslutande dörren till förrådet där fönstren stod.
På ett ögonblick fick han upp en glipa på dörren, jag hann precis hålla emot men hans hjälpsamhet gav en enorm styrka. DÄR STÅR DE! Skrek han. DE SKALL FANIMEJ IN NU! Hjälpsamheten har nu nått sin kulmen och övergått i ett fradgatuggande. Den vilda blicken var mycket skrämmande och jag fick backa ett par steg. Du bråkar inte med denna typ av hjälpsamhet.
En medling uppstod och jag föreslog två fönster på hösten och två på våren. Vännen lugnade sig en aning men var fortfarande inte helt nöjd. Handen skakade alltjämt lite av hjälpsamhet när han en stund senare försökte greppa kaffekoppen.
