Låt den rätte komma in

Råkade se filmen igår, och en kortfattad beskrivning kunde vara; En brutalpoetisk skildring av utanförskap med en råkall förortsfond som accelerator för ensamheten. Eller; I industrimagnaternas spår skördas offer för byggnationens likformade idé. Varför inte denna; Den förlängda tanden härjar i förort med risk för tandsten, men hittar vän och förlikar sig med tanken om plack. Här kommer mer; Blodgrupper skiftar dramatiskt när barn med utstående tänder vandrar runt något sävliga i den grå betongen.

Pg ruvar själv på en filmidé. En äventyrsfilm om tinnitus i mastodontformat. En man växer upp på Sicilien och får i unga år tinnitus, en ruggig tinnitus. Han flyttar till det stora landet i väster och bygger upp en tinnitusorganisation på östkusten. Filmmusiken är storslagen, men hela tiden med ett högt pip som påminner tittaren om de inre känslorna. Organisationen växer och pipet blir allt högre. Mot slutet av filmen träffas alla i en stor idrottshall, pipet är nu fruktansvärt och där slutar filmen abrupt för att lämna några frågor till publiken. Ett epos helt enkelt.

till dej

Vi börjar året med en låt från den kanske bästa skivan som gjorts i detta för närvarande svinkallaochheltjävlaomöjligapissväders -land.